När är nog? Och vad kommer efter det? | Nemo Hedén

Nemo Hedén

Annons

När är nog? Och vad kommer efter det?

Shit vad jag inte orkar någonting just nu. Jag klarar inte av meningslösa motgångar baserat på ingenting. Det är fan stop nu. Stop och nog. Jag orkar härmed inte ta hänsyn till någonting eller någon annan än mig själv. Jag sitter hemma hos min mamma nu. Hon har precis gått och lagt sig. Mamma och jag har pratat mycket ikväll. Mamma förstår. Fingrarna smattrar nu över tangentbordet. Katterna väsnas från vardagsrummet. Idag var jag och pratade av mig igen. Det gick bra. Bättre än förra gången. Vi kom igång på allvar idag. Hon känns inte som en mirakelkvinna. Jag skulle fara med osanning om jag påstod det. Men vad fasiken, det är ju ingen svindyr privatpsykolog vi talar om här. Det är en statlig kurator och det märker man förvisso. Hon har inte de geniala svaren och de brillanta lösenorden som en psykolog kanske skulle sitta på. No offense till henne bör dock verkligen tilläggas – För det är okej att hon är som hon är. För denna kvinna är ändå väldigt sympatisk. Hon verkar genuint intresserad, hon vill lyssna och hon vill få mig att må bättre.

Jag berättar för kvinnan om mitt liv ganska ingående. Jag är ärlig på ett nästan sjukligt sätt och lämnar ingenting åt slumpen. Hon ska veta allt om mig. Jag berättar för henne om de tragedier och olyckor jag upplevt. Jag delar med mig av mina egna demoner och hjärnspöken. Jag talar till henne om hur jag dagligen brottas med min egen twistade självkänsla. En självkänsla som endast kan liknas vid en skevt konstruerad Berg o dal-bana. Hur jag under hela mitt liv haft en nästan manisk bekräftelsekåthet. En kåthet som alltid suttit fast där. Under de tidiga åren var jag tvungen att vara clown för mina klasskamrater. Skratten från klasskamraterna efter mina upptåg var som bensin för mig. Bensin som behövdes för att få min hjärna att funka. Det utvecklades sedan under ungdomen till att jag tvungen att vara den som fick alla tjejer. Jag ville ha snyggaste tjejen och jag ville känna flest människor. Jag, jag, jag. Det utvecklades sedan till att jag var tvungen att vara den galnaste och mest extrema dokusåpadeltagaren ni skådat. Det där är bara några exempel – Men alla med samma poäng. Jag har alltid behövt höras, synas, märkas och vara värst. Bäst. Jag har törstat efter reaktioner och höjda ögonbryn.

Jag har alltid gjort starka intryck på folk relativt omgående när jag träffar dem. Jag var ju nästan en offentlig människa innan hela dokusåpasvängen. På grund av att bloggen var relativt stor, men även pga att jag medverkat i mindre TV- och tidningsgrejor också. Under hela min uppväxt så har folk jag träffat alltid kommit ihåg mig. Än idag. På gott och ont. Folk minns alltid mig. Mycket har jag självklart fått gratis pga mitt namn men också mycket pga hur jag för mig kring nya människor. Hur jag talar med folk. Folk skapar sig snabbt en bild av mig. De skapar sig snabbt en liten relation till mig. Jag har också alltid behövt just det. Jag har hellre sett att någon hatat mig och kommit ihåg mig än att någon glömt mig helt… Men say what tänker ni? Detta ska komma från någon som har extremt svårt att ta kritik? Ja, faktiskt. Tro det eller ej. Jag har varit livrädd för att vara osynlig. Glömd. Detta bottnar givetvis i en otrolig osäkerhet, men det är heller inte så konstigt när man växt upp i en familj med 6 barn. Mamma hade 6 kids innan hon hade fyllt 32 år. Man fick inte så mkt uppmärksamhet som man kanske hade behövt under de tidiga åren. Och om man tänker efter är det inte så stor skillnad på Nemo som 6åring och Nemo idag. Uppmärksamheten är lika viktig för mig än idag.

Jag fortsatte att öppna mig för kvinnan. Jag berättar så precist om mina svaga sidor, mina bra sidor, traumatiska minnen från en missbrukspräglad barndom, mina komplex och mina rädslor. Jag ler när jag berättar. Hon frågar mig varför jag ler. Jag svarar att jag måste. Jag kan inte vara ledsen. Inte öppet. Det är inte jag. Nemo i verkliga livet är en glad och positiv människa som lägger stor vikt vid just…glädje. Skratt. Nemo i bloggen är en mer ärlig och rak kille. En djupare snubbe som inte tvekar vid att skriva om de allra mörkaste sakerna. En svårare mer komplex snubbe som tar sina problem mer på allvar. Nemo face to face ser inga riktiga problem. Han är en ganska naiv kille vars ambitioner främst ligger i att leva i nuet och ta livet med en klackspark. Han är jävligt bra på att ta på sig en mask istället. Kanske borde han ta lite råd från blogg-Nemo kan jag ibland tycka.

Jag är nog ganska extrem i det här fallet. Många människor skriver att dom gråter hit och gråter dit på sina bloggar och facebookstatusar. Men jag har aldrig ljugit i min blogg om att jag gråter. När jag skriver att jag gråter i min mammas famn så gör jag det. Och ja, det fanns en period där jag grät varje gång jag såg musikvideon till “Love the way you lie”. På riktigt. För mig var det inget konstigt. Det föll sig naturligt, just för att den låten och framförallt videon berörde mig så. Min kropp har alltid automatiskt haft jävligt nära till tårar. Jag har bra kontakt med mina känslor. Men det finns en gräns. En slags spärr. Jag gråter inte inför kompisar. Inte inför flickvänner. Jag gråter bara inför min familj. Jag är en otrolig sårbar och känslig kille. Under rättegången exempelvis så grät jag floder. Men jag skulle aldrig visa det öppet. Inte för att jag skäms över det – Tvärt om. Det gör jag verkligen inte. Snarare för att det är omöjligt. Det är som en slags offentlig sköld som slås på så fort jag kommer ut bland vänner och sånt. Jag har en skyldighet gentemot mig själv och hela min omgivning att ALLTID leverera gott humör, roliga skämt och en skön bra mode. Eller det är klart att jag i själva verket inte har det men jag är intalad som så. Det sitter fast i mitt bakhuvud. Jag för min omgivning är lika med bra stämning, galenskaper och sköna lines. Och hur mycket jag än skulle vilja ändra på detta så tvekar jag på om det går. Ärren sitter så satans djupt.

Kvinnan jag pratar med tror säkert att jag är dum i huvudet. Men jag betvivlar inte en sekund på att hon tycker jag är väldigt fascinerande. Och detta säger jag verkligen inte för att verka självgod eller divig. Jag märker det snarare på henne. Hon utstrålar att hon tycker jag är annorlunda. Det är nog väldigt sällan som hon träffar människor som jag. Människor som har gått genom eld och vatten på samma sätt. Människor som sett och upplevt så mycket. Men också människor som är sådär nästan extremt medvetna om alla sina svaga sidor och brister. Människor som sitter på en sådan självinsikt som inte kan liknas vid något hon tidigare skådat. För jag gör ju det. Jag vet precis allt. Jag sitter där och berättar allt för henne. Bekräftar alla hennes misstankar innan hon ens hinner ta upp dom. Jag säger allt det som en riktig psykolog förmodligen skulle ge som svar till mig. Jag vet redan allt. Hon är chockad. Hon är nästan lite förvirrad. När hon för en gångs skull faktiskt öppnar munnen så blir mest enstaka ord som “Okej” och “Jaha”. För hon har i själva verket inte så mycket att komma med – och jag klandrar henne inte. Jag är förmodligen en jävla svår patient. Eller lätt.

Vart är det då skon klämmer? Jag vet inte. Jag vägrar ju ta tag i mina egna dåliga sidor. Gillar jag att ömka? Att gnälla på dom? Svårt att säga. Eller nej, det är klart jag inte gillar det. Jag skulle ju fan så mycket hellre vara en trygg och harmonisk människa. En kille som helt rakryggat kunde säga och stoltsera med att han var guds gåva till mänskligheten. Men det går inte. Någonting är fel med en så självklar sak som min självkänsla. Mitt självförtroende. Varför ska det behöva vara dåligt? Visst, jag gör mkt dåliga saker och fel. Men jag får samtidigt väldigt mycket tillbaka från mina läsare, folk i min närvaro samt andra människor. Så har det alltid varit. En normal människa i min sits hade förmodligen suttit på världens finaste självförtroende. För få människor har fått så mycket tillbaka i form av kommentarer, mail och annat. Jag är dock väldigt självkritisk och väljer alltid att hoppa på mig själv. Jag väljer att gå väldigt hårt åt mina svaga sidor. Jävlar vilket psykfall jag måste låta som efter denna text. Komplex dude var det ja. Men man ska inte säga att all feed back inte gett någonting, för det har det faktiskt. I perioder älskar jag verkligen mig själv. Jag kan i ena stunden anse att det är ett privilegium för mina vänner att faktiskt få umgås med mig för i nästa stund ranka mig själv lika högt som en smutsig gatusten. Ja, så är det. Upp och ner. Manodepressiv? Hard to tell.

Jag är just nu i en position i mitt liv där jag behöver glädje. Jag behöver lättsamhet. Jag behöver enkla relationer samt enkla poäng att vinna. Snabba goda lösningar på alla dessa alldagliga mindre problem. Jag behöver vind i seglet och en peppande tillvaro. Med detta kräver jag givetvis inte att alla ska klappa mig medhårs – Men vad jag dock kräver är att ingen slänger in mig i motvinden. Onödiga motgångar och småtjaffs är helt onödigt för mig just nu. Ska jag nå tillbaka till den Nemo jag saknar så, ja då måste det rulla på snart. Jag har inte råd med onödiga komplikationer längst vägen. Jag behöver det inte. Jag vet att det är jag själv som först och främst måste lagas men utan verktyg så kan jag ligga gärna lägga mig ner och dö på en gång. Starten är allt.

Imorgon ska jag tillbaka till min husläkare med mina papper. Hon ska då gå genom mina papper och bedöma huruvida jag behöver antidepp-pills eller inte. Det blir spännande att se. Jag litar på min husläkare. Hon är en bra läkare.

Ska vi säga så? Det tycker jag. Sleep tight.

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. åsa

    eftersom du lovat att läsa alla kommentarer så tänker jag faktiskt slänga in en liten..

    men fan vad jag känner igen mig i just detta inlägg. tror jag är i lite samma period. typ en slags vänta/innan-period då man inte vet var man är påväg? vet ej men dessa rader är sjukt skrämmande likt för mig…

    “Men jag skulle aldrig visa det öppet. Inte för att jag skäms över det – Tvärt om. Det gör jag verkligen inte. Snarare för att det är omöjligt. Det är som en slags offentlig sköld som slås på så fort jag kommer ut bland vänner och sånt. Jag har en skyldighet gentemot mig själv och hela min omgivning att ALLTID leverera gott humör, roliga skämt och en skön bra mode.”

    ha det bra. du skriver fint!

  2. Rosa

    Du är fantastisk på att uttrycka dig.
    Hur du sätta ord på alla känslor.
    Helt underbart.
    Men tänk inte så mycke. Då blir det för mycke hjärnspöken. Alla har det tufft, på ett eller annat sätt. Ingen är perfekt.
    Kram.

  3. Angel

    Hej snygging! Vill bara säga att jag tror att du är helt normal. Alla känner som du, bara mer eller mindre och man uttrycker det mer eller mindre. Att du sedan bjuder på dig själv och är en offentlig person kan ju göra att du känner dig mer utsatt. Keep up the good work. Beundrar dig mycket. Livet är hårt men orättvist!

  4. A

    Vill inte du plugga till journalist eller något? Jag kan tänka mig att du skulle vara grym på att skriva krönikor eller så. Du skriver ju så bra! Gör något med det!

  5. Tina

    Som någon skrev, psykologer ska inte berätta vad du ska göra. Det finns ingen quick fix, inget rätt svar, det hade du inte fått av en dyr privat-psykolog heller.

    “Men jag betvivlar inte en sekund på att hon tycker jag är väldigt fascinerande. Och detta säger jag verkligen inte för att verka självgod eller divig. Jag märker det snarare på henne. Hon utstrålar att hon tycker jag är annorlunda.”

    Detta tyder på att du “lider” av narcissism. Det är inte ovanligt i dagens samhälle, men man ska vara försiktig med att tänka på det sättet. Det kommer hon säkert att säga till dig med.

  6. Charles Ingvar Jönsson

    Börja knapra piller du…. det hjälper inte mot nått. Blir bara värre. Klipp dig och skaffa dig ett jobb….

  7. J

    Ett:
    Du är fantastiskt modig som är öppen om dessa delar av ditt liv.
    Två: Jag tycker (som de flesta andra:-D) att du skriver otroligt bra!

    Tre: Jag känner igen mig extremt mycket i det där med din självinsikt och att ha hela samtalet med kuratorn/psykologen/vården helt under kontroll.
    Jag har missbrukat i snart 9 år (egentligen hela mitt liv men för 9 år sedan blev det ohanterligt) och har alltid varit helt öppen om mina svaga och starka sidor i sådana samtal. Mycket öppen och villig att prova olika behandlingar mot mitt missbruk. Ingen förnekelse här inte.
    Ändå var det först när jag kom till 12-stegsprogrammet som jag kände igen mig och min SJUKDOM. Beroende är ju en sjukdom.
    I 12-stegsprogrammet fick jag träffa andra som liksom jag var fullständigt pålitliga och normala i alla andra avseenden utom då det kom till drogen.
    Jag hade aldrig förstått tidigare varför ingenting jag provade hjälpte men som det står i AA: Stora bok: “självkännedom är oss inte till nån nytta”.
    Jag tror att det enda som fungerar när man lider av ett beroende är att göra de 12 stegen och det är fort (max alla stegen på 1 månad)! Annars hinner man inte få verktygen för att hantera allt som kommer upp när man tar bort sin drog.

    Jag får be om ursäkt för att jag gett dig råd du inte bett om, men jag kände bara igen mig så väl och är övertygad om att stegen är grunden för tillfrisknande och har mött människor som lidit i onödan för att de inte gjort stegen eller gjort dem för långsamt.

    Men du kanske redan har gjort stegen?
    ALLT, ALLT gott till dig Nemo. Jag hoppas innerligt att du har en bra sponsor och att du får fortsätta tillfriskna resten av ditt liv!
    KRAM!

  8. my

    otroligt bra skrivet av dig, man blir så berörd.. kändes som att man bara ville gråta när man läste det, fick nästan lite tårar..

  9. Erik

    Du söker verklgen sympati från människor, varför tycker du så synd om digsjälv hela tiden? jävla nolla

  10. Sandra

    Visst är det skönt att bara låta tankarna och texten flöda…! Och jag sållar mig till mängden; du skriver verkligen jättefint och bra!!

    En sak slog mig, du skriver om dina syskon och brist på uppmärksamhet hemifrån; Vad vill DU säga i dessa (hemska…) “Familjen Annorlunda”-tider där mammor går ut och säger att det är minsann inte ett dugg svårare att ha 9 barn än 2 barn och alla får minsann precis lika mycket kärlek och uppmärksamhet. Man vill försöka påskina att det är SÅ mysigt med fotbollslag till barnaskara och att dessa mammor är någon form av super-women, och VÅGA kritisera eller ens säga nåt som inte beundrar eller ryggdunkar dem, då får man genast ett surt blogginlägg (det är visst så man kommunicerar idag…) efter sig.

    Detta är såklart väldigt individuellt, jag hade bara ett syskon men kände ofta brist på uppmärksamhet och kärlek och lider av det än idag, närmar mig de 30 nu.
    Men hur tänker och känner du runt det hela, du har ju ändå erfarenhet??

    Styrkekramar till dig!

  11. tony

    Ta åt dig av alla kommentarer, du är riktigt modig som vågar skriva allt det här offentligt, men kan förstå dig, måste kännas väldigt skönt också, skriva av sig.
    PS väldigt bra skrivet måste jag säga!

  12. gabbi

    varje gång jag ser att du har skrivit en sån här riktigt lång text tänker jag ” faan” för jag har så svårt att läsa för långa texter men efter man läst igenom allt så va det lätt värt det !jag tänker inte säga att du förändat mitt liv för det vore inte sant men Man får en tankeställare, man börjar fundera, och det är bra tycker jag ! skit bra nemo ! dina texter är intressanta

  13. Madeleine

    Efter att jag läst heeelaaa texten så måste jag säga, bra!
    Bra att du vågar skriva ut allt det där på en så öppen sida, det finns människor som behöver se att andra gått igenom liknande saker.Det finns människor som behöver veta att man kan försöka ta sig därifrån.
    Så jag måste bara säga att det är en enormt bra förebild även om du inte är helt perfekt, just därför.
    Visst finns det saker du gjort som kanske inte varit de bästa för en förebild, men jag ser dig ändå som en.

    starkt jobbat, keep it up!

  14. Linn

    En psykolog får aldrig säga åt dig vad du ska göra. Hon ska finnas som ett pedagogiskt stöd för att du själv ska hitta den bästa lösningen 🙂 Det finns aldrig ett rätt svar på för vad som funderar för en individuell person, även om dem är väldigt bra på att underlätta för personen att hitta just en lösning 🙂

  15. fanny

    nemo,du ska bara veta hur bra du är på att skriva. du berör människor,du berör mig i hur du skriver. du är duktig ska du veta! du borde bli författare! du får en att bara vilja ha mer av dig för att du är så bra. läser din blogg varenda dag! du är fanastisk! du är bäst!

  16. martinaolsson

    herregud vad fint skrivet! man blir verkligen berörd av dina texter, du skriver så himla bra, du skriver med inlevelse känns det som, av någon konstig anledning. 🙂

  17. Johan

    Förstår hur du känner är i samma situation! Håller med therese du skriver fantastiskt!
    Jag ville tacka dig, för jag har haft samma problem med alkoholen och när du sluta så bestämde jag också mig för att sluta! Du har hjälp mig mycket! TACK

Annons
stats