Ett minne - Ett smakprov. | Nemo Hedén

Nemo Hedén

Annons

Ett minne – Ett smakprov.

Som ni vet så är jag mitt uppe i skrivandet av en bok. En självbiografi om ni så vill. Jag vet inte i vilken tidsform den ska skrivas ännu. Om det blir nutid, dåtid eller så. Och nej, den kommer förmodligen inte ges ut heller. Hur skulle jag lyckas med det liksom? Faktum är att det är mest för eget intresse. För att jag verkligen vill skriva en bok om hela mitt liv. Allt som hänt och allt jag upplevt, för det är faktiskt en del, trots allt. Och det är ett fint sätt för mig att bearbeta en del jobbiga och traumatiska minnen från min barndom. Ni minns när jag skrev om incidenten på skoldiscot? Ja, ungefär det stuket kommer det vara. En bok som ska få folk att kunna känna ihe sig. Identifiera sig. Och jag tänkte nu bjuda på ett till stycke av det jag har åstadkommit hittils. Här är ett stycke som säger lite grann om ungefär hur det kommer låta.

Året var 2002 och jag var nyss fyllda 15 år. Vi var på klassresa i fjällen och alla var väldigt förväntansfulla. Jag kom med nöd och näppe med på resan eftersom att vi i min familj hade en väldigt tajt ekonomi, särskilt denna månad. Så efter lånande och tjatande på såväl föräldrar som äldre släktingar så fick jag till slut ihop precis tillräckligt för att kunna betala in till klassresan. Killarna både i en stuga medans tjejerna bodde i en annan.

Detta var en allmänt rätt kämpig tid för mig. Jag försökte passa in i en klass där allting var väldigt uppdelat och grupperat. Killarna umgicks bara med varandra medans tjejerna uppträdde likadant. Och någonstans där fanns jag mitt emellan de två grupperna, fullständigt lost. Jag ville ju egentligen bara vara omtyckt av alla. Jag ville vara allas vän, hur orimligt det än lät. Samtidigt så brottades jag med väldigt dålig hy vilket gjorde att min självkänsla var oerhört sviktande.

Så mitt extrema beteende och min gränslöshet nådde liksom lite av sin peak under denna tid. Jag ville vara en clown. Jag ville få folk att skratta. Jag ville duga till och vinna poäng hos folk. Hos alla. Men ja, det gick sådär. Det blev snarare så att jag sågs som en desperat bekräftelsekåt tönt av många. Samtidigt bodde jag i kollektiv under denna tid vilket läckte ut i skolan.. Och det resulterade i sin tur att jag kallades kommunistjävel i princip dagligen av många i min närhet. Det var mycket viskande. Viskande som tärde på mig dagligen.

Eftersom jag bodde och gick i skolan på Värmdö som i sin tur är en ganska rik ö, så var det många som tyckte jag var lite smutsig som bodde i kollektiv. Det var liksom fel på något sätt. Inte för att dom själva tyckte eller fattade de. Nej nej, snarare för att dom när dom hört om det gått hem till sina föräldrar och frågat vad det betydde, och föräldrarna i sin tur förklarat de på ett jävligt dåligt sätt. Ett sätt som bara en riktigt blå förälder kan förklara.

Låt oss återgå till klassresan. Det VAR en kämpig tid men jag kom till sist men på skidresan. Jag var lite glad, på riktigt. Jag var faktiskt till och med förväntanstull. Trots alla de mindre bra förutsättningarna. Första kvällen satt alla grabbarna och spelade kort ihop. Vi spelade om pengar vilket jag ställde mig högt tveksam till då jag verkligen inte hade de ekonomiska förutsättningarna för det. Men eftersom att jag så gärna ville vara en i gänget så var jag med.

Vi spelade och det dök upp en sekvens där jag hade chansen att vinna en fin summa mot en av klassens “coola killar”. En som alla hade respekt för. Då skedde det ofattbara. Jag minns inte exakt vad som hände men dom gaddar ihop sig på ett väldigt uppenbart sätt. På ett nästan larvigt synligt sätt så fuskar dom med korten precis när jag kollar bort ett ögonblick. Alla ser det. Det märker man. Man känner det, men ingen säger någonting.. Och helt plötsligt var det vänt på steken. Jag förlorar istället hela min kassa. Och vad skulle jag nu göra? Alla sa ju emot mig. Jag blev plötsligt fullständigt hjälplös. Jag kände mig som minst i hela världen. Jag var så frustrerad och så ledsen.

Jag minns skammen så väl. Jag minns även en kille i klassen som jag ansåg vara min bästa klasskompis. Jag tittade på honom vädjande och ville så gärna att han skulle säga något. Att han skulle ta mig i försvar. Att han skulle stå upp för mig som den kompis jag ändå ansåg han som. Som den kompis han sa att jag var när jag umgicks med honom på tu man hand. Men icke. Han sa ingenting. Hans blick utstrålade en blandning av skam och rädsla samtidigt som han ögnade bort lite. Sådär frånvarande. Han ville inte finnas på något sätt. Och ännu mindre ville jag.

Min klassresa blev inte så lyckad.

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Michelle Persson

    Det är så typiskt att barn beter sig så mot varandra, sjukt.
    Speciellt då dom som är rika, dom som tror att dom är bäst bara för att dom har mycket cash.
    Jag beundrar faktiskt dig Nemo, jag tycker att du verkar vara grymt underbar.
    Hade du släppt en bok om ditt liv så hade jag lätt köpt den!
     
    Kram på dig!

  2. Anonym

    Man fattar intresse för dina texter, de har ett djup ingen annan ytlig blogg har. Du borde ta till dig av de goda kommentarerna, skaffa lite mod och satsa helhjärtat på en karriär antingen som författare eller något annat jobb där du drar nytta av din gåva.

  3. my

    du borde ju fan bli författare, seriöst! du är verkligen grym på o skriva.
    om din bok skulle komma ut, så kommer jag köpa den ofc! 😉
    man önskar ju i alla fall att din bok kommer säljas..
    kraam 

  4. Tim

    Du skriver extremt bra Nemo, sjukt intressant att läsa om ditt liv och din uppväxt på bloggen. Den enda riktigt givande bloggen enligt mig. Keep up the good work!

  5. Phoenix

    DU skulle hålla upp med bloggandet i “veckor”. Du skrev att det kändes så jävla skönt att slippa allt med face och blogg. Du höll upp i 4 (!) dagar. Du skulle inte ha kommentarsfältet öppet på ett tag. Detta bröts dagen efter. Vad är det du söker efter?

  6. Johanna

    Fler smakprov tack! Cred till dig för att du vågar, officiellt, berätta om problem i ditt liv. Du berättar om sånt som gör att folk har en andledning att se ner på en, som gör att folk lätt kan sparka på någon som redan ligger ner.  Skulle tycka det varit jätteintressant att läsa en bok om ditt liv. Du är en väldigt intressant karraktär, så djup men samtidigt en clown – udda combo! Andledningen till att jag kikar in på din blogg ibland är just för att läsa dessa djupa inlägg. Ibland är det enda man behöver, när man är ledsen och känner att livet är skit, läsa om någon annan som faktiskt också mår dåligt eller har det ännu värre. Då känner man sig inte lika ensam längre och inser att det kunde varit värre, att livet är underbart och att det är värt att kämpa för! Tänk på att det är du som bestämmer hur du vill leva ditt liv. Tack för en djup blogg som speglar livet och dess baksidor, sånna behövs det mer av i denna ytliga värld!

  7. Hanna

    Skulle varit najs att läsa din bok, Dit liv är intressant, den ger mig styrka och säkerhet. Skriv mera så jag har nåt att läsa när du är bortrest sen. Hare gött!

Annons
stats